Att komma hem, typ.

Äntligen har jag avklarat min National Insurance-intervju och det gick prima, tror jag. Det var inte alls så farligt som jag trott (trodde det skulle vara värsta utfrågningen och rikta-strål-kastare-i-öga och gorma "WHAT ARE YOU DOIN' IN OUR COUNTRY YOU BLOODY VIKING") men ingalunda, jag vågar till och med påstå att jag hade trevligt. Det tog väl någon timme och var mest väntan men jag fick prata med en fantastisk kvinna vid namn Barbara. Hon var rolig i det att hon var och varannan minut var tvungen att pausa i sitt arbete och oja sig över hur hängig hennes haka är, hur gammal hon är och liknande saker. Det började med at jag klagade på min passbild, varpå hon ba "Oh you look lovely dear, but MY chin looks awful, not at all like your wonderful chin", jag ba "Well I reckon it won't last very long now, will it?" Och, haha, hon ba "OOOH I'm so old" och så höll det på sådär. Men hon fick alla uppgifter hon ville ha, så nu är det upp till huvudkontoret i glasgow att godkänna uppgifterna. Man kan ju undra var det är som skulle kunna få dem att tacka nej? Fult efternamn? Fel arbetsgivare? Någon där kanske har varit på Ripley's Believe it or not Museum och hatat det och känt sig lurad på sina pengar?

 

Nu är jag i alla fall hemma, lite matt, men ändå glad. Nöjd att det är över.