Bakslag.
Idag är bannemig ingen toppendag. Har sett att det hostel jag tänkt bo på verkar fullsmockat när jag kommer och kring nyår, något jag inte riktigt räknat med så jag riskerar att stå bostadslös när jag ankommer, hehe... Nä men det löser sig väl på nåt sätt men jag hade nästan räknat med att slippa hålla på och krångla och kolla upp andra hostel osv. Blä. Ska ringa dem snart och dubbelkolla (hatar det också, vill kunna maila), men känner mig inte alls i form för att få ett negativt besked vilket jag är rätt beredd på att få. Håll tummarna, will ya?
Vad har jag gjort?
För knappt två dagar sen satt jag på en kinarestaurang i Soho och stirrade tomt framför mig. Jag hade precis blivit erbjuden och tackat ja till ett jobb i London, och borde väl i själva verket ha varit sprudlande glad. Men istället satt jag livrädd med en kallnande nudelsoppa och undrade vad fan jag höll på med.
Jag har alltid varit trygg av mig. Kört på i samma spår, gått upp, duschat, jobbat, kissat, ätit och sovit. Tagit något glas ibland på någon torsdag och känt mig spontan. Jag har nog länge trott att livet ska vara så, det är normalt och det är bra. Så tänkte jag, tills jag i höstas plötsligt kände mig djupt olycklig. Det kom över mig som en ilsken vindstöt, en känsla av att "Är det här allt? Är jag klar? Är det meningen att jag ska vara lycklig nu?". Jag pratade länge och väl med vänner och familj och vi kom fram till att jag hade fastnat i en falsk trygghet. En trygghet som hjälper mig runt, men inte tar mig någonstans. Den tanken sådde ett frö i mitt huvud som jag sedan inte kunde hålla från att gro till insikten att jag måste flytta från Stockholm, annars kommer det aldrig att hända någonting.
Och nu sitter jag här, två månader senare, med jobb i London. Jag sade upp mig från mitt nuvarande för kanske tre timmar sedan. Har nog fortfarande inte riktigt fattat vad jag har gjort, men en sak är säker: Det här ska bli så jävla spännande!
