Att komma hem, typ.

...var igår när jag kom hem och såg att nån hade pyntat i mitt trapphus! En jättefin gran stod där och en krans hängde ute på fasaden (jag ger den en vecka, sen har väl nåt LIGISTGÄNG tatt väck och spytt ner den) vilket jag ser som ett julmirakel då jag ju själv inte kommer att hinna pynta alls i år. Då kan jag ju bara smyga ut där när jag vill ha lite julstämning, kanske sjunga en visa för mig själv. Fyfan vad sorligt.

Tänkte ännu en gång gå utanför ramen för temat i bloggen och berätta om en jättekonstig fobi jag precis kommit underfund med att jag har.

 

Jag är jätterädd för att råka trampa i ett jordgetingbo! Varje gång jag är ute och går och det krasar till lite under foten, kan vara på asfalten mitt inne i stan, spänns min kropp till som en ostämd fiolsträng under typ en nanosekund och jag lyssnar efter ljudet av ilskna getingar för att vara redo att kuta. Haha som att det skulle finnas ett jordgetingbo mitt inne i stan. Ibland är man bra KNÄPP!

 

Har kommit på ett bra mål. När allt är klart, när jag är helt redo att åka, ska jag unna mig att deklarera att jag är stolt över mig själv. Jag ska, inför mig själv och kanske även andra tala om, högt, att jag är stolt över mig själv som har klarat av det här. Det vore väl fint?

...berättat om min helg heller. Det blev en billig helg, hemmafest för hela slanten!
 I lördags rockade vi ända till 9 på morgonen, såatteeh... kanske inte var så bra med tanke på att jag hade en begynnande förkylning redan förra veckan. Mycket riktigt segade jag till mig i måndags och var hemma från jobbet både tis och ons. Fy fan. Nu är det bättre förutom att jag har en yrsel från helvetet som tyvärr inte riktigt bättrar sig. Det är väl stressrelaterat eller nåt.

 

Börjar ledsna lite på den här stressen nu. Den äter upp lite av glädjen. Försöker verkligen att ta tag i allt på en gång och det känns verkligen att det inte riktigt är rätt metod. Anledningen är ju dock att jag har insett att det är två veckor kvar, det är fan inte länge. Vill ju kunna glädjas så länge som möjligt och det är ju svårt så länge en massa skit ligger i luften och härjar.

 

Nä, nu ska jag sluta gnälla.

...visa bild också på mitt nya, fabulösa boende. Haha.

...ser ut att ha löst sig kring ankomsten i alla fall, fan det var inte så illa att ringa ändå må jag säga. De hade inte tillgängligheten för alla rum på hemsidan så på hostelworld såg det bättre ut, dock måste man vara på plats för att boka veckovis, så jag bokade bara en natt, men han var rätt säker på att det skulle finnas kvar då när jag kommer. Tur! Dock kvarstår problemet kring nyår (det är fullt från den 28:e dec), men det är ju långt till dess. Såg att det fanns rum på ett annat hostel, dock SVINdyrt såklart men det hade jag nog räknat med ändå. Kirstie, Aussien jag träffade där sista kvällen, sade att det hade varit samma sak kring London OS:et. Så jag planerar att boka in mig svindyrt kring nyår men kolla runt på plats efter andra alternativ och isf avboka. Lade in en cool nyårsbild för o göra er avundsjuka ;) Nyår i London lär ju bli fett. Skitsamma att jag kommer att vara hemlös.

...och att all stress skulle hinna ikapp till slut.

 

Jag har åkt på jordens jävla förkylning med feber och rethosta som acessoar. Hemma från jobbet och allt det där, sjukt trist. Men men, jag kommer fortfarande ha tid kvar att fixa allt så jag är inte så jätteledsen för det. Längtar bara så otroligt mycket tills jag är framme. Alltså det pirrar i mig. Snart är mitt liv spännande igen, haha!

 

Läste nyss en gammal blogg jag o en polare skrev från att vi var 21 till 22 eller nåt sånt och insåg att jag faktiskt inte tror att jag någonsin varit redo för en sån här flytt förrän nu.

 

Fick mitt schema för nya jobbet också igår, fattade tyvärr inte riktigt vad mina arbetstider är men det känns fint ändå. Nu är det liksom settled, tjooo :) Har drömt om nya jobbet, iofs lite skumme feberdrömmar men ändå.

Vill börja detta inlägg till att tacka min bror för att han är världens bästa bror! Taaaack!

 

Vidare ville jag bara skriva av mig ang en jättekonstig dröm jag hade häromnatten. Jag drömde att jag och Danny Saucedo hade värsta romansen, haha. Det var en ganska verklig dröm, när jag vaknade så fick jag värsta chocken o ba "Shit, jag var ju på dejt med... nä, just det". Skum grej, är ju inte riktigt min typ av killä men mitt sjuka lilla sinne försöker kanske säga mig någonting. Att jag ska sluta hänga med sluskiga, no-good rockkillar, hähä.

 

Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av den här helgen, ärligt talat. Känner mig lite off, men det brukar ju å andra sidan göra att man blir mycket piggare och gladare sen. Ska i alla fall inte göra något produktivt eller vettigt, eller ok, idag måste jag städa för det kommer lite gäster men det går nog fort. Försöker jag intala mig i alla fall. Men det blir inga reseförberedelser. Måste ta lite leedigt.

Stegvis kommer den, känslan av att det här verkligen blir av. Konturer börjar formas, jag kan så smått sätta mig in i sammanhanget och på det hela taget känns det befriande. Snart är jag fri! Snart är jag i en stad där jag inte känner någon särskilt väl och har alltså alla möjligheter i världen att utvecklas.

 

Började kolla så smått på fasta boenden i London idag, insåg att det kommer att bli ett jävla meck. Det visste jag väl iofs redan från början, men ändå. Visste att det var ett meck men inte ett JÄVLA meck. Det är skillnad. Det är tydligen lättare att hitta dubbelrum än enkelrum så jag kanske helt enkelt får försöka hitta ngn att hyra tillsammans med, tänker ju naturligtvis på en gång på Australiensiskan jag träffade på hostlet. Vi kanske kan alliera oss på något sätt.

 

Annars gick allt bra igår, han som kom och tittade på min lgh verkade hur bra som helst och även intresserad, så händer inget akut är väl det mer eller mindre klart.

 

Haha gud vad tråkig den här bloggen blir om inget går fel snart!

... gjorde jag väldigt mycket roliga saker. Får man blogga om sånt trots att det ska vara nischat?

 

Ja det får man, OK.

 

I fredags hade jag en helt flippad kväll, jag och min vän Andrea hade bokat var sitt rum på Rica Hotel på kungsgatan för att få lite semesterkänsla, och ja, vad ska jag säga. Vi tog oss först till en restaurant på drottninggatan som var nice, helt OK käk men framförallt bra stämning. Vi satt där ett helt gäng och drog i oss en hel del vin innan vi bestämde oss för att vi ville dansa. Då kön till Golden kändes oändlig hittade någon i gänget ett ställe som efter att vi knallat in visade sig vara befolkat av en massa störtsköna panchisar. Vi buggade, dansade åttiotalsdanser och knädanser med farbröder äldre än min egen farmor, drack goda drinkar och avslutade kvällen på hotellrummet med smygcigg i fönstret och däck i fåtöljen.

Vid frukosten drog vi väl i oss två-tre liter juice var och en massa kaffe. Grymt bra frulle faktiskt, skulle lätt kunna tänka mig att av ren lathet dra dit och käka nån dag (öppen till 11:30 också vilket är nice). Hela brunchgrejen är ju grymt underskattad. Sen tog vi en fika och efter det var det hem och dega några timmar, kolla på en sorglig doku och försöka gråta en skvätt (vilket inte gick, jag kan inte gråta just nu vilket är lite skumt). Vid fem-sextiden mötte jag upp min kompis Mira som jag inte sett på evigheter så det var mysigt, vi åt italienskt och hängde på slottet där hon bor (så sjukt fint, hur avis är man inte på det liksom), paratade och kollade Parlamentet tills min bästis jossan ringde o sa att hon sett klart på Timbuktu vilket var signalen för att vi skulle ses så vi tog ett glas vin på medis och åkte hem till mig och drack té och kollade på Beck.

 

På söndagen mådde jag som en prinsessa, åkte hem till min älskade moster Helena där det vaknades kalas för Calle. Där var det fullt ös med underbara släktingar och mys på hög nivå. Efter det drog jag direkt till min fina bror och hans Amanda som lagade mat till mig, så käkade vi och drack vin och klappade på katterna.

 

Så helgen var verkligen knökad men så himla mysig.

Nu går allt bara framåt. Biljetten är bokad, jag valde att resa med SAS...

 

HAHA nä skoja. Skulle jag tyvärr aldrig våga. British Airways ska få äran att riskera mitt liv i två timmar.

 

Ikväll kommer en snubbe för o checka in lyan, så det blir till att städa och förbanna mig själv för att jag glömde boka en tvättid för att kunna visa tvättstugan. JAJA man kan ju inte tänka på allt.

Nu börjar jag bli så rädd att jag ska glömma någonting. Att jag ska stå där på flygplatsen med biljett i hand och ba "JUSTE STRYKJÄRNET!!!" eller nåt. "Du som aldrig stryker", LÄGG AV DET GÖR JAG VISST. Ibland.

Gud, jag har spenderat så mycket tid för att försöka hitta om det här gänget skall spela i London snart:

 

...får verkligen ta ett steg åt sidan i år. Alla som känner mig vet att jag brukar vara i det närmaste lite obehagligt besatt av julen, men så är alltså inte fallet i år. Snubblade in på Rustas totalt julpimpade hemsida för att leta resväska och det brukar vanligtivs få mig helt ur balans men inte nu. Lite trökigt men så är ju livet osv.

Resväska ja. Det slog mig ju nu att jag skall fårsöka få med mig typ en årsförbrukning av kläder, och det är ju JÄTTEMYCKET! Jag har ingen resväska som rymmer så mycket!
Den största de hade var den rosa, nu vet inte jag var bilden hamnade i inlägget eftersom att jag inte är någon PROFFSBLOGGARE, den är väl där nånstans, men den är 77 cm (Man ba: på höjen? Bredden? Diagonalen? I stjärten?) och, rent SPONTANT, lät inte det så mycket. Men vad vet jag osv osv herregud jag kan inte avsluta det här inlägget på ngt snyggt sätt känner jag

Allt går så fort när man väl sätter igång.

 

Nu är så gott som allt påbörjat inför resan, båda jobben är notifierade om att jag ska åka, har hört av mig till en intresserad hyresgäst som ska komma o kolla på måndag, har bokat tid för att skaffa nytt pass, avslutat gymkortet, alltså egentligen är det inte så mycket kvar förutom att typ packa, sänka gränsen på mitt nuvarande mob-abonnemang (jag planerar att ha kvar mitt svenska nummer ifall det inte visar sig helt meningslöst), försöka klura ut hur jag skall adressändra samt boka biljett och fixa det som kan fixas först där nere (typ NI-number, bankkonto och mobilnummer där).

 

Det enda som ger mig lite panik är att jag inser att jag verkligen inte kommer ha tid att träffa alla vännerna. Redan nu är mina kvällar fullbokade i nästan två veckor framöver. Jag har inget emot det egentligen, men jag är så rädd att jag när jag sitter på planet kommer att ångra att jag inte tog mer tid till familjen. Vanligtvis brukar vi ses rätt spontant och nu bokas ju tiden upp rätt snabbt så tid för impulsivitet finns inte.

 

Herregud vilket gnäll va. Var i alla fall hemma hos underbara Ella igår och myste med henne och familj. Hon är en människa som det är otroligt skönt att träffa, för hon lyssnar verkligen. Man får prata till punkt och då inser man plötsligt en massa saker. Grejen är också den att vi inte hinner ses så ofta, och det är såklart synd men på ett sätt även bra för då märker man verkligen hur mycket som har hänt sen sist. Sist jag träffade Ella var jag t ex rätt nere pga all tristess och rädslan för att fastna. Det var i samma veva jag började tro att resan inte skulle bli av, och Ella var en av de första som talade om för mig att hon trodde att jag skulle behöva det och att jag inte skulle ge upp. Därför var det så kul att kunna berätta för henne att allt går så mycket framåt nu.

 

Sen har hon en fantastiskt söt liten dotter som det såklart är härligt att få mysa med, kanske lite mindre härligt att hon kräktes en rätt imponerande mängd igårkväll så nu sitter man här på jobbet och undrar om/när mitt maginnehåll planerar att göra en egen broadwayshow på jobbtoaletten.

Sade upp mitt gymkort för en stund sedan och det borde såklart ha känts jobbigt, som att kapa av sin ena arm eller sluta lyssna på en musikgenre man verkligen gillar men det kändes bara obehagligt bra.

 

Synd bara att uppsägningstiden är två månader, hade hoppats på att kunna säga upp med omedelbar verkan med ursäkten att jag "säkert skulle glömma bort det sen"

Tycker att det vore på sin plats att visa hur håret blev, är själv jävligt nöjd även om det slog mig först flera timmar efter klippningen att det faktiskt är jättekort:

Som jag skrev förut så drog jag ju till London i helgen för att söka jobb och ta tempen på staden. Det var nog en ganska bra grej, nu har jag ju en helt färsk referenspunkt om det är så att jag någon gång under denna månad innan jag åker hinner glömma bort varför.

 

Det var rätt kul hur resan påverkade mig, för till en början kändes det hemskt. Hostlet var litet och ganska skabbigt, mina roomies var astrista, det luktade svett överallt och jag började sakta inse att jag var ensam. Fick ett litet uppsving när jag hade varit på min förbokade intervju (där jag senare fick jobbet, vill inte skriva var för man vet ju aldrig etc.) och bestämde mig för att gå och se Mouse Trap. Efter en extrarunda på stan var det dags och det var lite awkward att sitta där själv som ett jävla riksmongo men det är smällar man får ta. Föreställningen var bra, jag bytte lite vänliga fraser med det äldre paret brevid mig och fick på hemvägen en stark känsla av att jag ville ut. Väl tillbaka på hostlet drog jag på mig en av de två klänningar jag lyckats packa ner, fräschade upp sminket och drog till The Wheelbarrer i Camden, typ en minut från mitt hostel. Väl där möttes jag av nittonåringar som skrek och hoppade jättemycket, så min plan blev att hitta någon som inte var nitton år och skrek och konversera med den personen. Hittade ganska snabbt en blond kille som såg schysst ut och rätt uppenbart inte nitton. Vi hälsade, jag undrade vad han gjorde på ett ställe med bara en massa hoppande nittonåringar och han svarade att han var där med sin kompis som inte heller var nitton men kände ett av banden som spelade. Jag blev presenterad för kompisen, vi stannade ett tag på WB och drog sen över gatan till en bar med dansgolv, där vi drack och drev med allt.

 

Dagen efter vaknade jag med en baksmälla som är att likställa med att bryta huvudet eller ha mensvärk i själen. Tassade ner till hostlets "continental breakfast" (dvs rostbröd, smör, sylt, vidrigt jävla pulverkaffe, mjölk o corn flakes, man ba mmm näringsrikt) och sög i mig vad jag kunde i spritångorna. Pratade med en rätt gullig amerikansk tranny som hade bott på hostlet ett bra tag och ville ta med mig till Primark. Hittade sen ett gäng Aussies (vad annars?) och vi tog en riktig kaffe på Nero's och först efter det kände jag mig redo för CV-utdelning dag 2. Jag körde på Portobello Road och en liten sväng i stan innan jag tog mig an att besöka Harrods (på en lördag eftermiddag, hur i helvete tänkte jag där), där jag nästan svimmade två gånger. Alltså jag har aldrig sett så mycket folk i ett och samma varuhus.Det ENDA stället på hela Harrods som inte är helt jävla överbefolkat är trapphuset (såklart), så jag kände mig som ett listigt geni när jag smet in där för att ta några djupa andetag. Jag var helt slut efter det och trodde inte att jag skulle palla att ta mig ut men så blev det, träffade några rätt sköna Irländare som ville ses dagen efter och fira/sörja beroende på hur provjobbet gick.

 

På söndagen vaknade jag med ett ryck, asnervös över dagens provjobb. Käkade den GRANDIOSA frukosten och drog iväg. Väl på plats mötte jag upp chefen, fick genomgång av vad jobbet är och vad som gäller osv. och så var det bara att börja. Det gick bättre än förväntat och chefen talade om för mig att jag var välkommen att börja när jag nu kunde. Jag tackade för det och gick upp och ställde mig på Picadilly och undrade vad fan jag håller på med.

 

Glädjen infann sig när Irländarna hörde av sig och blev superglada över min succé (haha). Tillbaka på hostlet träffade jag en gullig tjej från Australien som också kommit ensam för 7 månader sedan. Vi bytte nummer och sen drog jag o Irrarna till The Worlds End och tog några järn, jag träffade en annan local och vi drog vidare, minns inte var.

 

Sista dagen vaknade jag med att något nytt pulver hade flyttat in i rummet, och jag hade sovit med alla mina kläder på. Ner till sista frukosten, och så utcheckning 10. Fann mig plötsligt ensam i ett nästan helt stängt Camden utan någonstans att ta vägen. Började så smått strosa omkring för att försöka hitta nåt öppet cafe eller liknande när jag plötsligt hörde en röst bakom mig som ba "excuse me miss, could you help us out and be our hairmodel today? You'll get a great cut for free", och jag ba "OK, guess I needed a cut anyways." Fem minuter senare sitter jag med en lånad blus och klackskor på fötterna och diskuterar min kommande frisyr med en väldigt excentrisk man som gestikulerar så vilt att jag på allvar blir rädd att han skall råka sticka saxen rakt i min panna. Så leds jag in till ett rum där det sitter 30 taiwaneser på var sin stol vänd mot en scen där det redan sitter två tjejer. Jag hinner notera att de båda är snyggt sminkade och inser att jag med mitt mosiga, omejkade face kommer att sticka ut rejält. Men så kommer jag ihåg att jag är instruerad att "look confident" och låtsas som att jag ser helt fab ut. Dessutom har jag hört att modeller jobbar bäst bakis så jag försökte se lite truligt snygg ut, typ som om det var MENINGEN att jag inte skulle ha smink egentligen. Så börjar klippningen, det var en imponerande presentation han förde och jävlar vad han klippte! Fort som attan och så ba rufsa våldsamt (trodde nästan att jag skulle få blåmärken eller mina ögon utpetade eller nåt men icke) och klippa lite till och en kvinna översatte precis allt han sa till publiken som koncentrerat antecknade och fotade. Efter fick jag ställa mig och le en lång stund medan frisören förklarade hur min nya frisyr är uppbyggd (har ni fattat vilken vetenskap detta är?) och sist ställa mig mot en vit vägg så att alla fick fota. Till sist var jag klar och frisören frågade mig när jag kan komma in för en färgning (uppenbarligen ser jag fördjävlig ut) och jag förklarade att jag inte kommer tillbaka på typ en månad. Jag fick veta att då tar vi det då, fick lämna mina uppgifter i kassan och ja, plötsligt hade jag också "jobb" som hårmodell hos en rätt fin salong (skulle gissa att min klippning vanligtvis kostar runt 700 spänn). Det kändes som det perfekta beviset på att resan är helt rätt, alltså i Stockholm händer INGENTING och i London fick jag möjligheten att få gratis hårstyling varannan månad. Och rent, vad ska man säga, TECKENMÄSSIGT kände jag att klippningen innebar att de gjorde mig redo för London. De välkomnade mig med sina saxar och trimmers och sprayflaskor.

 

Hemresan var bara en enda lång suck och önskan att få komma tillbaka snart, snart, snart.

Jag tänkte berätta lite mer ingående om processen som lett från idé till verklighet, det är inte nån jävla walk in the park direkt. Eller det är det väl säkert om man är av naturen orädd och spontan, men för mig var det sannerligen inte lätt. Som jag skrev i första inlägget så är jag en trygghetsjunkie, som lite då och då har fått galna idéer av varierande art om vad jag vill göra. Att flytta utomlands har dock aldrig riktigt varit tanken, det har mer handlat om att typ plugga till polis eller bli modell eller nåt (nej jag har aldrig tänkt bli modell men det är en typisk sån GREJ man får för sig när man är uttråkad).

 

Det som hände var i alla fall att jag plötsligt kom på att jag vill bo i London. So far so good. Först var jag ju såklart aständ på idén, kollade upp en massa coola klubbar, butiker och liknande. Sen skingrades de rosa molnen och jag började tänka på allt vad det innebar rent praktiskt. Jag måste ju ordna med min nuvarande bostad, ska jag sälja eller hyra ut, ska jag annonsera eller kolla runt bland kompisar, ska jag göra ett eget kontrakt eller finns det ett färdigt, jag måste skaffa nytt pass för mitt går ut om ett halvår, jag måste stuva undan alla saker, jag måste ha en liten fest, alltså den listan kan göras exakt hur lång som helst. Och jag ska inte ljuga, det är klart att allt det där är kvar, allt det där är skittråkigt men det måste göras. Det tog i alla fall udden av lyckan över den nyfödda idén och det blev åter en dröm snarare än en plan. Så gick det kanske en månad och jag slutade berätta för folk att jag tänkte flytta till London för det verkade ändå bli en sån där grej som aldrig blev av, tills typ en vecka senare när jag insåg att man måste trotsa sig själv ibland. Så jag väckte drömmen till liv, bokade en weekend helt själv, skickade massor av ansökningar via nätet och fick en intervju och ba drog. Och jag ville verkligen inte. Satt hela flygbussresan och ba "vad fan håller jag på med, jag borde åka hem och lägga mig istället, sånt här kan andra hålla på med, jag har ju det så bra i sverige" och blablabla. Men jag fortsatte, satte mig på planet och landade i en stad som under en helg presenterade sig som både fantastisk och välkomnande. Självklart har det varit sjukt tufft emellanåt också att vara helt ensam där, det säger väl sig självt, men samtidigt vet jag nu att jag alla gånger väljer det framför att stanna och ha tråkigt. Det är fan viktigt att ha dynamik i sitt liv. Man måste vara både glad och ledsen. Ska skriva mer ingående om resan om en stund, nu är det ju faktiskt på det lilla viset att jag har ett jobb att sköta här fortfarande.

För knappt två dagar sen satt jag på en kinarestaurang i Soho och stirrade tomt framför mig. Jag hade precis blivit erbjuden och tackat ja till ett jobb i London, och borde väl i själva verket ha varit sprudlande glad. Men istället satt jag livrädd med en kallnande nudelsoppa och undrade vad fan jag höll på med.

 

Jag har alltid varit trygg av mig. Kört på i samma spår, gått upp, duschat, jobbat, kissat, ätit och sovit. Tagit något glas ibland på någon torsdag och känt mig spontan. Jag har nog länge trott att livet ska vara så, det är normalt och det är bra. Så tänkte jag, tills jag i höstas plötsligt kände mig djupt olycklig. Det kom över mig som en ilsken vindstöt, en känsla av att "Är det här allt? Är jag klar? Är det meningen att jag ska vara lycklig nu?". Jag pratade länge och väl med vänner och familj och vi kom fram till att jag hade fastnat i en falsk trygghet. En trygghet som hjälper mig runt, men inte tar mig någonstans. Den tanken sådde ett frö i mitt huvud som jag sedan inte kunde hålla från att gro till insikten att jag måste flytta från Stockholm, annars kommer det aldrig att hända någonting.

 

Och nu sitter jag här, två månader senare, med jobb i London. Jag sade upp mig från mitt nuvarande för kanske tre timmar sedan. Har nog fortfarande inte riktigt fattat vad jag har gjort, men en sak är säker: Det här ska bli så jävla spännande!