Att komma hem, typ.

Som jag skrev förut så drog jag ju till London i helgen för att söka jobb och ta tempen på staden. Det var nog en ganska bra grej, nu har jag ju en helt färsk referenspunkt om det är så att jag någon gång under denna månad innan jag åker hinner glömma bort varför.

 

Det var rätt kul hur resan påverkade mig, för till en början kändes det hemskt. Hostlet var litet och ganska skabbigt, mina roomies var astrista, det luktade svett överallt och jag började sakta inse att jag var ensam. Fick ett litet uppsving när jag hade varit på min förbokade intervju (där jag senare fick jobbet, vill inte skriva var för man vet ju aldrig etc.) och bestämde mig för att gå och se Mouse Trap. Efter en extrarunda på stan var det dags och det var lite awkward att sitta där själv som ett jävla riksmongo men det är smällar man får ta. Föreställningen var bra, jag bytte lite vänliga fraser med det äldre paret brevid mig och fick på hemvägen en stark känsla av att jag ville ut. Väl tillbaka på hostlet drog jag på mig en av de två klänningar jag lyckats packa ner, fräschade upp sminket och drog till The Wheelbarrer i Camden, typ en minut från mitt hostel. Väl där möttes jag av nittonåringar som skrek och hoppade jättemycket, så min plan blev att hitta någon som inte var nitton år och skrek och konversera med den personen. Hittade ganska snabbt en blond kille som såg schysst ut och rätt uppenbart inte nitton. Vi hälsade, jag undrade vad han gjorde på ett ställe med bara en massa hoppande nittonåringar och han svarade att han var där med sin kompis som inte heller var nitton men kände ett av banden som spelade. Jag blev presenterad för kompisen, vi stannade ett tag på WB och drog sen över gatan till en bar med dansgolv, där vi drack och drev med allt.

 

Dagen efter vaknade jag med en baksmälla som är att likställa med att bryta huvudet eller ha mensvärk i själen. Tassade ner till hostlets "continental breakfast" (dvs rostbröd, smör, sylt, vidrigt jävla pulverkaffe, mjölk o corn flakes, man ba mmm näringsrikt) och sög i mig vad jag kunde i spritångorna. Pratade med en rätt gullig amerikansk tranny som hade bott på hostlet ett bra tag och ville ta med mig till Primark. Hittade sen ett gäng Aussies (vad annars?) och vi tog en riktig kaffe på Nero's och först efter det kände jag mig redo för CV-utdelning dag 2. Jag körde på Portobello Road och en liten sväng i stan innan jag tog mig an att besöka Harrods (på en lördag eftermiddag, hur i helvete tänkte jag där), där jag nästan svimmade två gånger. Alltså jag har aldrig sett så mycket folk i ett och samma varuhus.Det ENDA stället på hela Harrods som inte är helt jävla överbefolkat är trapphuset (såklart), så jag kände mig som ett listigt geni när jag smet in där för att ta några djupa andetag. Jag var helt slut efter det och trodde inte att jag skulle palla att ta mig ut men så blev det, träffade några rätt sköna Irländare som ville ses dagen efter och fira/sörja beroende på hur provjobbet gick.

 

På söndagen vaknade jag med ett ryck, asnervös över dagens provjobb. Käkade den GRANDIOSA frukosten och drog iväg. Väl på plats mötte jag upp chefen, fick genomgång av vad jobbet är och vad som gäller osv. och så var det bara att börja. Det gick bättre än förväntat och chefen talade om för mig att jag var välkommen att börja när jag nu kunde. Jag tackade för det och gick upp och ställde mig på Picadilly och undrade vad fan jag håller på med.

 

Glädjen infann sig när Irländarna hörde av sig och blev superglada över min succé (haha). Tillbaka på hostlet träffade jag en gullig tjej från Australien som också kommit ensam för 7 månader sedan. Vi bytte nummer och sen drog jag o Irrarna till The Worlds End och tog några järn, jag träffade en annan local och vi drog vidare, minns inte var.

 

Sista dagen vaknade jag med att något nytt pulver hade flyttat in i rummet, och jag hade sovit med alla mina kläder på. Ner till sista frukosten, och så utcheckning 10. Fann mig plötsligt ensam i ett nästan helt stängt Camden utan någonstans att ta vägen. Började så smått strosa omkring för att försöka hitta nåt öppet cafe eller liknande när jag plötsligt hörde en röst bakom mig som ba "excuse me miss, could you help us out and be our hairmodel today? You'll get a great cut for free", och jag ba "OK, guess I needed a cut anyways." Fem minuter senare sitter jag med en lånad blus och klackskor på fötterna och diskuterar min kommande frisyr med en väldigt excentrisk man som gestikulerar så vilt att jag på allvar blir rädd att han skall råka sticka saxen rakt i min panna. Så leds jag in till ett rum där det sitter 30 taiwaneser på var sin stol vänd mot en scen där det redan sitter två tjejer. Jag hinner notera att de båda är snyggt sminkade och inser att jag med mitt mosiga, omejkade face kommer att sticka ut rejält. Men så kommer jag ihåg att jag är instruerad att "look confident" och låtsas som att jag ser helt fab ut. Dessutom har jag hört att modeller jobbar bäst bakis så jag försökte se lite truligt snygg ut, typ som om det var MENINGEN att jag inte skulle ha smink egentligen. Så börjar klippningen, det var en imponerande presentation han förde och jävlar vad han klippte! Fort som attan och så ba rufsa våldsamt (trodde nästan att jag skulle få blåmärken eller mina ögon utpetade eller nåt men icke) och klippa lite till och en kvinna översatte precis allt han sa till publiken som koncentrerat antecknade och fotade. Efter fick jag ställa mig och le en lång stund medan frisören förklarade hur min nya frisyr är uppbyggd (har ni fattat vilken vetenskap detta är?) och sist ställa mig mot en vit vägg så att alla fick fota. Till sist var jag klar och frisören frågade mig när jag kan komma in för en färgning (uppenbarligen ser jag fördjävlig ut) och jag förklarade att jag inte kommer tillbaka på typ en månad. Jag fick veta att då tar vi det då, fick lämna mina uppgifter i kassan och ja, plötsligt hade jag också "jobb" som hårmodell hos en rätt fin salong (skulle gissa att min klippning vanligtvis kostar runt 700 spänn). Det kändes som det perfekta beviset på att resan är helt rätt, alltså i Stockholm händer INGENTING och i London fick jag möjligheten att få gratis hårstyling varannan månad. Och rent, vad ska man säga, TECKENMÄSSIGT kände jag att klippningen innebar att de gjorde mig redo för London. De välkomnade mig med sina saxar och trimmers och sprayflaskor.

 

Hemresan var bara en enda lång suck och önskan att få komma tillbaka snart, snart, snart.