Att komma hem, typ.

PMS

 

Praktik.

 

Idag har jag fått lära mig att göra budgetar på praktiken. Det var lite lättare än jag trodde men det kommer jag säkert få äta upp att jag just skrev.

 

Imorgon ska jag hålla två möten och det känns asnervöst, för jag är totalt styrd av Jante och Murphy och tänker att jag är sämst och att allt kommer gå åt helvete och att jag gjort typ allt fel. Men om jag ligger sömnlös där runt 23-snåret tänker jag göra som pappa alltid gör när han grubblar för mycket på saker: Koka ner oron till små små beståndsdelar och sjunga dessa till "Ja må hen leva"-melodin. Typ såhär:

 

Melodi: Ja må hen leva

"Allt kommer gå åt helvete

Allt kommer gå åt helvete

Allt kommer gå åt helvete på mötena imorrn!

Jag kommer få sparken från praktiken

Jag kommer få sparken från praktiken

Jag kommer få sparken från praktiken och sedan aldrig få nåt joooooobb!"

 

På riktigt ett av de bästa tips jag någonsin fått. Det blir ju så fånigt att man till slut måste skratta åt oron.

 

Ja, och så PMS också. Lite annorlunda den här gången. Den har hajat att jag gör nåt nytt och lite läskigt och istället för sedvanligt bölande singlar ett litet löv av ångest sig igenom min kropp. Men det är väl som det ska, antar jag. Vad vore livet utan ångest, haha! ;)

 

OBS: Om du e astrött på kärleksskryt på Fejjy o Insta måste jag varna dig från att läsa vidare för nu ska jag göra exakt det som jag länge fördömt andra för.

 

Sen är det ju så underbart att ha en fin liten karl också som skickar scroll-långa SMS om mina pälsängrar och hur de planerar att kuppa mot mig. Det var ju så längesen det här lilla skrumpna hjärtat kände kärlek till en annan person (familj och vänner borträknat). Trodde inte att det kunde vara såhär enkelt, att det är han och jag. Men det är vansinnigt, faktiskt, hur härlig en vanlig söndagkväll kan vara. Han får mig att skratta så jag guppar. Och hans skratt, som liksom kluckar sig rätt in i mitt hjärta så det nästan exploderar och jag får lite, lite svårt att andas. När han allvarlig älgar fram till mig i soffan och frågar hur damm från golvet kunde hamna på wettextrasan i köket och jag nästan får nypa hål i min hud för att inte sprängas av skratt. Hans sneda leende när han inser att jag tycker att matchen på TV är tråkig. När han ömsint frågar varför jag suckade, älskling? trots att jag inte ens märkte det själv. Hans fina lockar, vackra bruna ögon. När han tar mig i sin famn och kallar mig "lilla gumman". Ah det är fint.

 

Äh, hörrni. Ska vi säga så nu då. Äh.

 

Nu ska jag sova för imorrn bitti blire yoga

 

VEM HAR JAG BLIVIIIIIT!?!?!?

Fick en sån sjuk ångestkänsla i kroppen idag. Den gjorde att mitt hjärta slog helt sjukt märkligt och jag hade så svårt att inte börja hyperventilera. Kände mig också nere och värdelös etc. Lyckades dock härda ut och det var gött när känslan slutligen försvann. Åh det är så mycket känslor i mig nu. Praktiken är så rolig och jag vill så gärna göra bra ifrån mig, vem vet vilka kontakter man kan knyta nu som vore bra att behålla i framtiden? Jag vill så himla mycket, har alltid varit sån. Nu har jag en begränsad tid på mig att göra så mycket som möjligt och jag låter mig konsumeras en hel del av det. Ska bli skönt med ledig kväll imorgon och ledig dag på söndag. Imorgon ska jag ägna mig åt att nafsa på min killes örsnibb, han tycker väl inget särskilt om det men jag tycker att det smakar gott

Fick ett så sjukt behov att skriva av mig. Jag började sakna London så mycket att jag nästan inte kunde andas. Det blir så ibland, det kan framkallas av en bild, ett plötsligt minne, en låt. Minnena bara träffar en som ett spjut och sen måste en bildgoogla London och kanske höra av sig till någon gammal vän och kolla läget.

 

Skumt bara för jag var ju där för inte mindre än 2-3 veckor sen, och hann avverka de allra flesta älskade, saknade.

 

Grejen är ju den att allt är ju bra nu. Jag är så glad att vara nära min familj, mina gamla vänner, min fina killä som jag gått och skaffat mig i somras. Jag gör praktik där jag trivs löjligt bra, att försöka skaffa något lika bra jobb i London skulle vara som att försöka springa ett maraton i orkan-motvind.

 

Så ja jag får nog nöja mig nu tror jag. Försöka vårda minnena, plocka fram dem lite oftare så det inte smäller så högt när de väl dyker fram.

 

Men vi kan ju iallafall konstatera att jag trivs rätt bra med livet nu så det är soft.

 

häj