Just nu...
...håller jag på att knyta de sista trådarna gällande datum och sådana detaljer. Det gör mig glad ända ut i örsnibbarna, sitter liksom och fnyser av lycka som en riktig dåre. Det ska bli så sjukt kul på nya jobbet, det är väldigt socialt vilket ju passar perfekt i början, är så glad att de vill ha mig, haha.
Men så kommer små stötar av sorg också. Jag vill packa med mig min familj och ta med dem. Varför kan man inte göra så?
Men så kommer små stötar av sorg också. Jag vill packa med mig min familj och ta med dem. Varför kan man inte göra så?
Vad har jag gjort?
För knappt två dagar sen satt jag på en kinarestaurang i Soho och stirrade tomt framför mig. Jag hade precis blivit erbjuden och tackat ja till ett jobb i London, och borde väl i själva verket ha varit sprudlande glad. Men istället satt jag livrädd med en kallnande nudelsoppa och undrade vad fan jag höll på med.
Jag har alltid varit trygg av mig. Kört på i samma spår, gått upp, duschat, jobbat, kissat, ätit och sovit. Tagit något glas ibland på någon torsdag och känt mig spontan. Jag har nog länge trott att livet ska vara så, det är normalt och det är bra. Så tänkte jag, tills jag i höstas plötsligt kände mig djupt olycklig. Det kom över mig som en ilsken vindstöt, en känsla av att "Är det här allt? Är jag klar? Är det meningen att jag ska vara lycklig nu?". Jag pratade länge och väl med vänner och familj och vi kom fram till att jag hade fastnat i en falsk trygghet. En trygghet som hjälper mig runt, men inte tar mig någonstans. Den tanken sådde ett frö i mitt huvud som jag sedan inte kunde hålla från att gro till insikten att jag måste flytta från Stockholm, annars kommer det aldrig att hända någonting.
Och nu sitter jag här, två månader senare, med jobb i London. Jag sade upp mig från mitt nuvarande för kanske tre timmar sedan. Har nog fortfarande inte riktigt fattat vad jag har gjort, men en sak är säker: Det här ska bli så jävla spännande!
