Att komma hem, typ.

...håller jag på att knyta de sista trådarna gällande datum och sådana detaljer. Det gör mig glad ända ut i örsnibbarna, sitter liksom och fnyser av lycka som en riktig dåre. Det ska bli så sjukt kul på nya jobbet, det är väldigt socialt vilket ju passar perfekt i början, är så glad att de vill ha mig, haha.

Men så kommer små stötar av sorg också. Jag vill packa med mig min familj och ta med dem. Varför kan man inte göra så?