Att komma hem, typ.

Ungefär såhär har det känts de här dagarna, men äntligen är jag på topp igen. Nu börjar allt knytas ihop, visst, det ÄR fortfarande tons kvar att göra och mycket av det är superkrångliga saker (typ bankkonto och National Insurance number i UK) men vafan jag har bockat en hel del jävla grejor nu. Det går åtminstone åt rätt håll, och jag har bokat in mig på ett SVINDYRT hostel över nyår (fem nätter kostar som två och en halv vecka på det andra hostelet, haha jävla utsugare som tar så mycket bara för att det är storhelg) men jag måste nämna en JÄVLIGT viktig detalj och det är ju såklart att bästis med pojkvän mfl kommer ner över nyår, och det är samma hostel som de ska bo på! FATTA vad kul, hoppas nu att jag får ledigt då bara som jag hade önskat men vafan annars slutar jag jobbet halv elva så ja. Det löser sig, skitsamma.

 

ÄNTLIGEN är jag glad igen, men det var lite kul att uppleva första dippen, första riktiga känslan av total, fysisk och psykisk, ångest. Skönt att veta att det går att ta sig ur.

 

Jag skrattade alldeles nyss högt för mig själv när jag var tvungen att addera ÄNNU en grej som jag tänkte skulle bli sjukt tidskrävande; att skaffa ett EU-kort från försäkringskassan för att få gratis sjukvård där borta. Jag ba "shit försäkringskassan, de brukar väl alltid krångla och bråka". HAHA jag garvar ännu för det var det lättaste av allt. Man klickar på två ställen på hemsidan och fyller i sitt personnummer i en ruta, och klickar för att bekräfta att man skrivit rätt. Så skickar de hem kortet gratis. Ca det enklaste av allt. Förutom såklart vissa av bankgrejerna för jag har världens grymmaste SEB-handläggare, Anna, som hjälper mig med allt. Verkligen en pärla. Ska aldrig i livet glömma detta och välja en annan bank. Bara om hon slutar och byter bank, då byter jag också. Så glad och tacksam är jag för all hjälp jag kan få just nu.