Att komma hem, typ.

Jag tänkte berätta lite mer ingående om processen som lett från idé till verklighet, det är inte nån jävla walk in the park direkt. Eller det är det väl säkert om man är av naturen orädd och spontan, men för mig var det sannerligen inte lätt. Som jag skrev i första inlägget så är jag en trygghetsjunkie, som lite då och då har fått galna idéer av varierande art om vad jag vill göra. Att flytta utomlands har dock aldrig riktigt varit tanken, det har mer handlat om att typ plugga till polis eller bli modell eller nåt (nej jag har aldrig tänkt bli modell men det är en typisk sån GREJ man får för sig när man är uttråkad).

 

Det som hände var i alla fall att jag plötsligt kom på att jag vill bo i London. So far so good. Först var jag ju såklart aständ på idén, kollade upp en massa coola klubbar, butiker och liknande. Sen skingrades de rosa molnen och jag började tänka på allt vad det innebar rent praktiskt. Jag måste ju ordna med min nuvarande bostad, ska jag sälja eller hyra ut, ska jag annonsera eller kolla runt bland kompisar, ska jag göra ett eget kontrakt eller finns det ett färdigt, jag måste skaffa nytt pass för mitt går ut om ett halvår, jag måste stuva undan alla saker, jag måste ha en liten fest, alltså den listan kan göras exakt hur lång som helst. Och jag ska inte ljuga, det är klart att allt det där är kvar, allt det där är skittråkigt men det måste göras. Det tog i alla fall udden av lyckan över den nyfödda idén och det blev åter en dröm snarare än en plan. Så gick det kanske en månad och jag slutade berätta för folk att jag tänkte flytta till London för det verkade ändå bli en sån där grej som aldrig blev av, tills typ en vecka senare när jag insåg att man måste trotsa sig själv ibland. Så jag väckte drömmen till liv, bokade en weekend helt själv, skickade massor av ansökningar via nätet och fick en intervju och ba drog. Och jag ville verkligen inte. Satt hela flygbussresan och ba "vad fan håller jag på med, jag borde åka hem och lägga mig istället, sånt här kan andra hålla på med, jag har ju det så bra i sverige" och blablabla. Men jag fortsatte, satte mig på planet och landade i en stad som under en helg presenterade sig som både fantastisk och välkomnande. Självklart har det varit sjukt tufft emellanåt också att vara helt ensam där, det säger väl sig självt, men samtidigt vet jag nu att jag alla gånger väljer det framför att stanna och ha tråkigt. Det är fan viktigt att ha dynamik i sitt liv. Man måste vara både glad och ledsen. Ska skriva mer ingående om resan om en stund, nu är det ju faktiskt på det lilla viset att jag har ett jobb att sköta här fortfarande.