Att komma hem, typ.

Kommer ni ihåg det där How I Met Your Mother-avsnittet där, vem är det nu igen, Ted? förklarar för, vem är det nu igen, Robin? om the Break up Goggles. Ni ba "Vad är DET nu igen?" och jag kan försöka förklara.

 

Tänk dig att du har en partner som du är helt otroligt trött på. Alltså verkligen, hen retar skiten ur dig och du ba "nä nu får det vara nog, nu dumpar jag fanskapet!". Plötsligt ställs den här personen i ett helt nytt ljus. Plötsligt glömmer du bort allt som var dåligt, du minns den här personen precis som hen var när ni träffades första gången och ja. Du ångrar dig helt enkelt. Det är samma när man ska klippa håret, tycker jag. Aldrig har man ju så bra hårdagar som de dagar man har bokat klipptid. SAMMA känsla har jag nu, när jag ska flytta. Plötsligt har stockholm blivit magiskt! När vi satt på Gondolen i fredags tittade jag ut över staden (fantastisk utsikt må jag säga) och ba kom ihåg hur mycket kul jag har haft på gatorna här. Kom hem igår, klev av bussen och ba "Ektorp! Världens finaste plats!". Gick av tunnelbanan i T-Centralen idag, fick en ganska våldsam armbåge i sidan av okänd man och ba "Åh! Jag hade glömt hur nära kontakt vi har här i stockholm!" (obs det sista var ett skämt). Men det känns alltså som att jag och stockholm ska göra slut och nu så ångrar jag mig lite. Hehe.

 

Jag vet, det är JÄVLIGT klyschigt att påstå att man har ett förhållande med en stad men det finns inget bättre sätt att beskriva det på.