Alla Stjärtars Dag!...
...känns som ett ypperligt tillfälle att återigen bedyra hur mycket jag saknar er alla, familjen och vännerna. Jag älskar er så mycket och hade jag kunnat packa er allesammans i en kappsäck och flytta hit er hade jag gjort det. Varför kan jag inte göra det?? Hatar sånt.
Minns Alla Smärtans i ungdomen, högstadiet. FESTKOMMITÉN fixade alltid med en massa blommor som folk kunde skicka till varandra, och det var alltid en jävla hysteri. På lektionen kunde någon plötsligt knacka på dörren, ett bud med en av de där brännande blommorna. Alla tjejer i klassen fick plötsligt svårt att spela oberörda, stelnade till en smula för ALLA ville ha de bär blommorna hur mycket man än låtsades att man inte brydde sig. Vi som inte var så poppis hoppades att någon kille i någon annan korridor hade sett igenom allt det där status-tramset och liksom fattat hur fin man var. Fast man inte ens tyckte det själv. Så de där dallrande sekunderna innan blomkillen slutligen med ett fånigt flin på läpparna ändå stegade fram till en av de snyggaste tjejerna, var så fyllda av hopp. Som ba KROSSADES varje gång för jag fick aldrig någon blomma.
Hahaha fyfan vad underbart, vilket deppigt inlägg! Det var inte riktigt meningen. Men men nu tänker jag inte radera allt för det här är fan sanningen.
Nu ska jag skynda mig för jag ska hinna köpa semla innan jobbet och sen ska jag jobba och sen vet jag inte riktigt. Antingen hem till vän eller ut med handy-männen från jobbet. Vi får se.
Ta-ta och glad alla hjärtans mina älskade som jag VERKLIGEN HOPPAS LÄSER.
Kommentarer
Trackback
