Att komma hem, typ.

...för här lurar jag hit er med mitt fula facebook-knep och sen ba uppdaterar jag inte på typ två veckor. Till mitt försvar har det varit ett jävla liv på senaste. Kan ärligt säga att jag den senaste, typ veckan har varit hemma max för att gå och lägga mig omedelbums byta kläder och duscha. Har massa jobbpass nu plus att jag har haft fina Jens, en ex-kollega, här i helgen samt en massa andra roliga människor att hänga med. Kort och gott: Jag har haft kul. Mindre kul är att jag under den första av mina två lediga dagar råkade ut för en sväng av Ur-invägs-infektion (får man skriva sånt här i sin blogg? Är det äckligt? Men förlåt då, det händer väl alla så låt oss lägga korten på bordet för guds skull) så den dagen gick väl mest åt till att försöka hitta ett Boots (Londons Apotek) som hade medicin mot sånt inne. Det var slut överallt. Till slut hittade jag det, och tranbärsjuice (och till alla er som ba "nej det är bara en MYT att det fungerar", ni kan dra nåt gammalt över er för det funkar visst) för att lindra den otroligt obehagliga smärtan. Nu är dock allt som det ska och jag är trött som ett as men glad.

 

London. Fan vad jag älskar den här staden ändå. HATAR att inte ha min familj och mina vänner här men så sitter man på nattbussen och kikar på alla speciella och fantastiska människor. Alla underbara tegelhus. Jämfört med tillrättalagda, ängsliga Stockholm känns London som en skön axelryckning. Jag är mer avslappnad här, vilket leder till att jag blir mer motiverad att försöka satsa på grejer som jag vill göra. Jag är inte rädd för att göra fel eller misslyckas.

 

Näe nu blev det flummigt här. Den här jävla jobbveckan är helt sjuk, jobbar sju åttatimmarspass i sträck plus ett jobbmöte tisdag morgon (min enda sovmorgon, TACK), men snart ska ni få fint inlägg med detaljer om den här veckan och bilder och grejer. Puss och natti