Att komma hem, typ.

Rensar ut bland mina grejer som jag har införskaffat här. Skönt att inte få med sig en massa skräp till Sverige.

 

Rotar fram en gammal handväska som ska slängas och letar igenom den efter viktigheter inför stundande pension, och hittar ett kvitto från den 10 december 2012. Kvittot är på 280 kronor och från en Thairestaurang på Värmdövägen (ektorp centrum-sidan). Det tar mig inte många nanosekunder att komma ihåg omständigheterna kring det lilla kvittot.

 

Det var från kvällen när min älskade finaste bästa vän Josefin kom över för att hjälpa mig att packa ner min lägenhet. Jag hade några dagar tidigare börjat inse hur jävla mycket jobb jag skulle behöva lägga ner på detta och i samband med allt annat som skulle göras inför Londonflytten fått panik. Är det någon jag kan lita på för att få stöd är det hon, så självklart kom hon över den kvällen, 10 december 2012, för att hjälpa mig. Jag kommer aldrig att glömma det. Vi kämpade i vad som kändes som evigheter, gick igenom varenda klädesplagg för att bestämma vad som skulle rensas bort, vad som skulle stanna i Sverige och vad som skulle med hit. Magasinerade varenda pryl, staplade varenda tallrik och dammsög varenda vrå. Jag hade glömt hur länge vi höll på men det var timmar och åter timmar.

 

Klockan 20:30 kände vi oss slutligen manade att få i oss lite mat. Vi pulsade ner till den lokala Thaien, snön låg djup. Jag minns inte exakt vad vi åt, men väl vad vi talade om.

 

Jag var nära till tårar, kanske grät jag till och med lite. Jag var nervös och rädd. Det var som att det slutligen föll på plats att jag var på väg att åka, flytta, inte jättelångt bort men lite. Helt själv dessutom. Minns att jag högt föreställde mig mig själv på Londons gator, hållandes en liten handväska i båda händerna, blicken fäst högt upp i husens övre kanter. Liten, osäker, ensam. Vilsen och utan mål. En bild som till slut blev så sorglig att den blev komisk. Hade jag suttit där ensam och ätit hade jag med största sannorlikhet bara bölat rätt ut som en tönt, men nu satt min älskade bästa fina vän mitt emot och fick mig att skratta åt det istället. Förstå att mina farhågor bara var hjärnspöken.

 

Jag bjöd henne såklart på middagen som tack för all hjälp (det var det minsta jag kunde göra) och när vi var på väg tillbaka till lägenheten igen för ett sista krafttag fick vi se en kvinna som av oklar anledning petade i en snödriva med en pinne. När vi kom närmre såg vi att det inte var en pinne utan en käpp, en blindkäpp, och att kvinnan försökte hitta en trappa som ledde till hennes hem men som hon i de plötsliga snömassorna hade svårt att lokalisera. Vi instruerade henne så gott det nu gick och till sist hittade hon trappan och tog sig under vår bevakning upp.

 

"Även om du nu mot förmodan kommer känna dig vilsen och liten i London ska du tacka fan för att du inte är blind i den här snön", sade Josefin.

 

Jag älskar dig.