Att komma hem, typ.

Det gör jag. Jag har till och med haft en superbra vecka.

 

Att bli utkastad från sin lägenhet är inget drömlöge. Fråga en som vet. Med en veckas varsel fick jag veta att jag inte var välkommen att bo i mitt rum i 7 nätter.

 

Jag blev utslängd på min 25års-dag. "Kan du bo hos vänner?", frågade min hyresvärd.

 

Jag ba: "Har jag ens vänner? Jag vettefan. Har bott i London i ca 4 månader och vet inte om de kommer ställa upp" osv men det var inte mycket att välja på.

 

Hur kläcker man en sån grej? Svårt som fan är det, speciellt när det gäller fler än en natt. Det är en sak att däcka i soffan hos nån man festat med men att aktivt be nån om plats i säng/soffa (i flera dagar dessutom) kräver fan en hel del gutts och i ärlighetens namn trodde jag inte att någon skulle ställa upp. Jag tänkte mig följande scenario: "Jaha, du menade allvar med det där? Ah, ok. Det funkar inte nu men en annan gång bla bla bla"

 

Jag hade fel. ALLA som sade att de hade plats hade det också. Jag kände mig aldrig orolig, aldrig ensam. Jag insåg att de vänner jag skaffat mig här faktiskt är riktiga vänner och inte bara partypolare. Härlig insikt att få! Suger ju att jag ska lämna dem nu i tre månader, hehe, men men.

 

Fast Jossan du är såklart bäst ;)