Att komma hem, typ.

Nu har jag äntligen packat klart.

 

HAHA! Jag ba skoja. Det ska jag ägna hela dagen åt imorgon. Och så ska jag gråta. Packa och gråta. Herrejösses, det känns som att jag inte skriver om annat än gråt i den här bloggen men jag bär ju känslorna på utsidan av kroppen. Sån är jag, på gott och ont.

 

Jag grät faktiskt nyss en liten stund. Kände att det behövdes. Jag höll på att fixa inför avresan, bokade taxi och betalade för extraväskan i förskott för det blir billigare, och då plötsligt började min själ blöda lite. Det är sorgliga dagar nu. Många adjö:n till underbara människor jag inte kommer att få se på en väldigt lång tid. Det virvlar ju alltid upp en massa annat också när man ändå rör om i stora känslogrytan. Gamla saker som legat och skavt eller som man kanske hade glömt av och inte sörjt färdigt. Men det är nödvändigt, hoppas ni vet det redan alla ni som läser. Annars lär jag er det nu. Var inte rädd för att vara ledsen. Sätt på din sorgligaste låt (alla har minst en), tänk på precis allt du kan komma på som är sorgligt och gråt. Gråt högt och länge, fulgråt! Det blir alltid bättre efteråt. Tar alltid slut någon gång.

 

Men det är ju skönt att ha allt fixat i alla fall. Taxin och det. Som jag egentligen skulle skriva om och så blev det emo-inlägg istället :pPPpPPPPpppPPppp

 

Och förresten: Tack älskade lilla mamma för slanten, det känns faktiskt jätteskönt nu att kunna ta taxi. Kommer underlätta något enormt, både liksom, ja vad ska jag säga, fysiskt men också för att jag slipper oroa mig. Du är bäst. Jag älskar och längtar efter dig!