Att komma hem, typ.

Jag sitter och skrattar för mig själv. Jag kan inte fatta att helgen som varit, faktiskt har hänt på riktigt. Jag blir nästan religiös när jag tänker på det, så sjukt är det.

 

Allt började i fredags. Jag och Em hade en natt att slå ihjäl då vi skulle se en match i någon slags superkonstig Australiensisk fotboll och den sändes 05:30 på morgonen pga tidsskillnad. Så vi drog in till Camden, hängde runt på diverse pubar tills vi nådde Koko, en sjukt häftig nattklubb belägrad inuti en gammal teater. Turligt nog var kön inte så lång. Vi kom in, dansade, drinkade, snackade med lite olika peeps, kollade in ett bra band som lirade. Sen när vi hade varit på toa för tredje gången så mötte vi en snubbe utanför som bjuckade in oss till VIP-området, vi ba ja tack. Så vi hängde där, snackade lite med killgänget och fick plötsligt syn på några av medlemmarna i ett gammalt pojkband från 90-talet. Hur sjukt! Vi gick fram och snackade med en av dem och bad om bild men pga en grej som han går igenom nu så funkar inte det. Han var dock sjukt trevlig och stod i säkert fem minuter och förklarade hela situationen för oss. Sen berättade han att de hade hittat en död kropp på vägen till klubben. Lite sjukt. Vi fick var sin kram och sen drog vi till matchen. Det var kul, jag fattade absolut ingenting och somnade efter halva matchen i Ems knä.

 

Sen tog jag det lugnt i lördags, kollade på Lejonkungen och Under the Dome, bra serie osv osv osv.

 

Sen i söndags så kollade jag igenom Twitter och upptäckte till min stora fasa att The Mighty Boosh (läs föregående inlägg så hittar ni en bild på två av dem som jag lade upp ovetandes om allt som skulle ske, hur sjukt är inte det) hade två spelningar inbokade - en på söndagen och en på måndagen. Biljetterna var såklart slut sedan länge, dock tipsade housemate Ludo om att man kan åka dit på vinst och förlust och se om det är någon som vill återlämna en biljett. Så jag gjorde så, åkte dit och hade sån sinnessjuk tur att det fanns en biljett kvar och den var MIN! Alltså jag kan inte ens beskriva den lyckan. Att stå där med biljett i hand och vara på väg att se grabbarna från min favorit TV-serie alla tider. De har inte stått på scen tillsammans på fem år. Showen var såklart helt makalös. Det var några andra komiker med också, de var såklart roliga men höjdpunkten var ju att få återse alla underbara karaktärer, the hitchhiker, old gregg med fler, och egentligen bara Noel och Julian tillsammans för de har sån sjukt bra kemi. Om ni ser TV-serien kommer ni haja på en gång. Efter showen hängde jag kvar lite och fick en bild med Noel så det var rätt fett. DÅ var jag övertygad om att det var det mest knäsvaga jag skulle bli någonsin (men jag hade fel).

 

Igår (måndag) ville Em att vi skulle försöka få biljetter igen så vi åkte till Soho theatre. Tyvärr var det sjukt fullbokat men vi bestämde oss för att hänga kvar i baren vid teatern och ha det trevligt ändå. Så vi satt där, snackade, hade mysigt, det var Ems sista natt, så hör hennes kompis av sig (som hon delar hotellrum med) och ber henne komma ner till Leiester Square med hotellnyckeln. Jag bestämmer mig för att hänga på, vilket var typ det bästa beslutet i mitt liv någonsin för om vi inte hade gått precis då, och tagit precis den vägen, hade inte det som hände på vägen, hänt. När vi precis svängt ner från China Town, mötte vi en grupp folk på väg upp i Soho. En av dem hade ett hårsvall som jag direkt kände igen - från framsidan av boken jag just nu håller på att läsa. Det var Caitlin fucking Moran som kom gående. Jag tjöt till och vi stannade henne och bad om bild och hon ba "yeah absolutely girls, oh my god i LOVE your bra, you have to show it in the picture!" så drog hon ner min top och ba slängde sig på mina bröst (vilken fantastisk kvinna, min puls gick i typ 250) och hon var så häftig och underbar och gav oss rådet "it's monday girls, go fuckin' nuts, OK?" och jag ba "absolutely, we're gonna get completely hammered and I'm gonna stand up on a stool and shout 'I'M A STRIDENT FEMINIST'" och hon skrattade och sen skrek vi "I'M A STRIDENT FEMINIST" tillsammans (att jag har skrikit det tillsammans med henne är bara... sjukt). Ni skulle ha sett oss efteråt. Jag bara sjönk ihop på gatan och vi hyperventillerade oss hela vägen till Leicester square.

 

Nu måste jag berätta en sak som gör det här ännu mer sjukt och det är att när jag träffade Em första gången i December förra året började vi prata om hur mycket vi gillar the Boosh och hur vi så gärna ville ta foto med Noel Fielding. När hon kom över den här gången och vi möttes up, pratade vi om det igen, samt denna gång även om just Caitlin Moran. Vi satt och pratade om hur vi ville ha bild med TVÅ personer på HELA jorden - Noel Fielding och Caitlin Moran. Nu när hon sitter på planet har vi i våra telefoner bild med båda två - tagna på samma kväll (samt såklart resten av The Boosh vilket bara är sjukt för det hade vi inte ens kunnat föreställa oss).

 

I alla fall så gick vi tillbaka till baren vid teatern, och efter föreställningen kom faktiskt två i gänget (de enda vi inte lyckats ta bild med då) in och då passade vi på att fota med dem också, och vi snackade ett rätt bra tag med Dave (som spelar Bollo) som var sjukt trevlig. Ja hörrni. Där har ni den. Den sjukaste, bästa helgen i hela mitt liv.  Det var så kul att få bli 14-årig fangirl igen och knädarra och hyperventillera och ba känna att man fortfarande kan ha idoler när man är 25.

 

Och tack Josefin min älskling för det var du som visade mig The Mighty Boosh första gången. Jag hälsade till Noel från dig och sade att jag hade lovat min allra bästa vän att ta en bild med honom i London. Och tack Farmor för det var du som köpte Caitlin Morans fantastiska bok till mig här i London för ett år sedan. Och såklart thank you Em my lucky charm, I can't believe you're on the plane away from me right now.

 

Bilder? You got it!