Att komma hem, typ.

...är jag just nu. Haha kanske en knäpp lite Björn Ranelidsk liknelse men den stämmer ändå.

 

Jag har inte haft den bästa av veckor får jag väl lov att säga.

 

Först och främst var jag faktiskt svinsjuk. I tisdags kväll började det riktiga eländet. Kände i hela min lilla knorviga kropp att något var på väg att hända, halsont, trötthet, lealöshet, orkeslöshet. Tog mig hem och lade mig att vila vilket var skönt men jag kände i samma veva att det här blir en jobbig match. Lyckades somna men vaknade vid femsnåret och ba: Loo-time! Ska inte gå in på några detaljer men ni vet ju vad jag menar när jag skriver: MAAAGSJUKA!! "Hurra! Det var längesen", tänkte jag inte när jag ilsnabbt skiftade position på touuuan för att inte solka ner mig på olika sätt med diverse kroppsvätskor. Förlåt, men jag måste få skriva så. Jaja, efter ca fem timmar var den lilla fadäsen över (glömde bort hur snabbt det faktiskt går), istället väntade såklart en öööken av feber. HÖJDEN av tråkigt. Svettas, öppna fönster, ligga still i några timmar som en orm, frossa, stänga fönster, svettfrossa, dricka vatten, stappla yr, kissa, lukta pekka, och så blir jag alltid så nojjig att det inte någonsin ska gå över. Att nu har febern liksom kommit för att stanna. Nu blir jag ett av de här Kanal 5-fallen som sitter och grinar i TV och förbryllade doktorer med pannor rynkade ända upp till hårfästet som "aldrig har sett något liknande" och rubrikerna: FEBERN SOM ALDRIG GICK ÖVER och jag blir hon FEBERKVINNAN och herregud när gick jag från att vara flicka till att bli kvinna och sen kommer min kompis och försöker stjäla min cykel och SEN VAKNAR JAG FÖR ALLT var naturligtvis bara en ond feberdröm. Så. Så var det. Usch. Sen igår blev det bättre och jag handlade, kände mig djärv nog att åka till jobbet idag men på eftermiddagen blev jag helt... jag vet inte. Tror inte det var feber men jag var tvungen att åka hem.

 

Jag tror det beror på problem nr två nämligen att jag tog tag i en grej som legat och skrotat ett tag. Det innebar att jag blev tvungen att såra någon annan och det är i min värld det fruktansvärdaste som finns så ja, för ett tag där kände jag mig helt under isen. Tror det som hände på jobbet idag inte hände för att jag var sjuk utan det var nog psykiskt rotat (många av symptomen stämmer bättre med det också). Nu när allt är över känns det dock bättre.

 

Känns också toppen att jag har fått så mkt stöd hemifrån nu, älskade Josefin Facebook-chattade och Evin också och Jossan ringde och pappa skajpade så jag blev liksom först helt tömd på alla känslor, allt bara pös ut och nu har ni mina fina blåst upp mig med era starka friska lungor och fått mig att bli rund och svävande igen. Familjen och vännerna, det är allt. Vem behöver något annat egentligen?

 

Så idag har jag nästan svimmat, gråtit, haft nästan-panik, och till slut skrattat. Så många känslor. Men det är så det ska vara.

 

Nu hoppas vi att jag är bra tills imorgon annars JÄVLAR.

 

Puss!